Svartklädda ledsna människor

Igår var det en annorlunda dag. Mamma och pappa klädde mig i mina finkläder så åkte vi alla 3 iväg med bilen. Tror vi åkte i flera dagar för jag somnade och vaknade massor av gånger på vägen.
När vi kom fram så fick jag åka vagn till något skumt ställe där det var en massa människor klädda i svart. Jag kände igen några av dem, men några ansikten var helt nya.
Alla tittade de ner i vagnen på mig och log och sa obegripliga ord till mig.
Jag blängde tillbaka och frågade om de käkat blängsylta till middag. De bara skrattade åt mig, oförskämda människor.

Mamma, pappa och de andra satte sig ner på utplacerade stolar. I rummet stod en stor vit låda med en massa blommor på. Människorna i rummet verkade ledsna, jag tror att de inte hade fått någon mjölk på länge.
Jag låg och boxade på mina tärningar i vagnen för att fördriva tiden när jag hörde hög musik. Inte var det rock´n´roll direkt, men ändå verkade de i rummet sjunga med. Mamma och pappa också. Jag låg bara och lyssnade och förundrades över deras dåliga musiksmak.
Tröttnade ganska snabbt och tog tummen till munnen och somnade gott. Varken mamma eller pappa försökte ta den ifrån mig som de brukar. Antar att de fattat nu att tummen bestämmer jag över!

Nästa  gång jag vaknade satt vi i bilen igen. Pappa körde och denna gången gick det snabbare.
Snart var vi ute igen och jag fick ligga i min varma sköna vagn igen. Tur var väl det, för det blåste en del och jag hade glömt jackan hemma.
Jag hörde en massa röster, samma som hade pratat med mig tidigare på dagen. Tråkigt.. jag tog tummen och somnade om.

När jag vaknade tog mamma upp mig i knät och jag fick äntligen se alla som pratat med mig. De var fortfarande klädda i svart, men såg lite gladare ut och pratade en massa. Jag tror de hade fått mat och behövde inte vara ledsna längre.
De var ganska intressanta att titta på, men jag var hungrig och sa till mamma att jag ville ha mat. Hon förstod direkt och tog fram en flaska med mumsig mjölk. De andra åt fläskfilé, men mjölken jag fick av mamma var mycket lyxigare.

Jag trodde aldrig vi skulle åka hem, men efter ett tag så började föräldrarna röra på sig utåt. De kramade om de andra svartklädda personerna och vinkade hej då. Jag var bara glad att få åka hem.

Väl hemma fick jag ta av mig finklänningen som jag haft på mig hela dagen, och sedan är det mesta som i en dimma.
Det tog på krafterna att vara tyst och finklädd hela dagen. Jag hoppas jag slipper fler sådana tillställningar på ett tag.