Matlagning

Idag provade jag och mamma på att laga mat till mig.
Vad ska man säga om det..
För att mamma inte ska bli allt för ledsen så säger vi att det smakade sådär.
Vi gjorde spagetti och köttfärssås, frikadeller och kiwi/bananpuré.

Frikadellerna satt jag och smaskade på redan till frukost och de var faktiskt ganska goda.
Enkla var de också.

200 g köttfärs
1 msk potatismjöl
2 msk mjölk
Sedan kryddade vi med liknande pizzakryddor, paprikapulver och lite peppar.

Kiwi/bananpurén var riktigt riktigt smarrig och jag ropade efter mer när jag fått några skedar.
Fruktpuréer är ju jätteenkla, s¨de vill jag göra fler av.

2 kiwis
4 kravbananer
Bara att mixa ihop!

Kiwi kan vara allergen, men utspätt med banan så är de helt ok.

Sedan hade vi då köttfärssåsen, ja, vad säger man.. spagettin var iallafall ganska god

Nästa gång tror jag att jag ska laga maten själv och mamma titta på. Eller så får pappa laga.
Han är en hejare på att laga mat, litar på honom att fixa en riktigt smarrig köttfärssås till mig.

Vintertid och så..

Tydligen så är klockan inte alls så mycket som det känns som att den är nu.

Den är i själva verket en timme mindre än den var vid denna tiden igår.

Jag fattar ingenting..

Jag gick iallafall upp som vanligt imorse när jag tyckte jag sovit färdigt.

Klockan visade 4.30. Alldeles lagom tycker jag.

Föräldrarna tyckte inte samma och försökte få mig att somna om en stund i deras säng.

Jag rullade runt, sparkades, fäktade med armarna ett tag innan jag tillslut kom tillrätta med en bra sömnposition.

Det är rätt mysigt ändå att ligga och slumra jämte både mamma och pappa. 

Annars idag så har vi pratat med monstret igen. 

Det där som gömmer sig i skåpet i köket. 

Jag känner allt att jag har besegrat det nu. 

Med både mamma och pappa i närheten så var det inte så farligt.

Jag fick dessutom prova att slå och leka med den ordentligt. 

Tyckte mest om den långa svarta svansen jag.

Gåstolsracet!

Idag var jag och mamma på gåstolsrace!
Japp, det är precis vad det låter som, jag och en massa andra bebisar med varsin gåstol rejsade i en stor gympahall.
En av mina bästa bebiskompisar anordnade detta med lite hjälp av sin mamma.
Det var minst 10 bebisar där och även några större barn som lekte andra lekar.


Sedan var det såklart en massa andra mammor där så att mamma var sysselsatt medans jag och de andra bebisarna rejsade.
Hon kan bli så gnällig annars, när jag inte är i närheten och passar upp på henne hela tiden.
Hon påstår att det är jag som är mammig, men egentligen är det hon som är dottrig. Men schh, säg inget till henne.

Så mycket yta och så liten bebis, det var som i en dröm.
Längtar tills vi kan göra om det här.

Uppdatering

Mamma tycker att jag är slapp med uppdateringarna av bloggen numer.

Men jag har ju så mycket att stå i, bokstavligt talat!

Häromdagen kom jag underfund med hur man ställde sig upp alldeles själv i spjälsängen. 

Bästa som har hänt sedan jag återupptäckte nappen.

Efter min upptäckt så bestämde sig mamma och pappa att de skulle sänka botten i min säng.

Jag som hade stora planer att klättra över och göra ett svanhopp ner till leksakerna på golvet.

Men jag ska nog komma på något annat bus att göra.

Har förresten fått en leklåda.

Här trivs jag bra och ingen risk att jag kryper vilse om mamma måste lämna rummet.

Igår fyllde jag förresten 7 månader. 

Vid denna åldern brukar man kunna sitta utan stöd - check

Vissa bebisar kan ta sig framåt genom att krypa eller åla - check 

De första tänderna brukar dyka upp - inga ännu, men kanske på g.

Separationsfasen påbörjas - check, tycker inte om när mamma eller pappa lämnar rummet för att hämta något, jag vill vara meeeed!!

Konfrontation av monstret

För ett tag sedan berättade jag om monstret i garderoben som mamma brottades med.
Den har kommit till liv igen.
I måndags tog mamma med mig ut till köket där monstret väntade på golvet och satte sig med mig på tryggt avstånd från den så att jag skulle få observera den.

Jag tryckte mig länge intill mamma innan jag tillslut tog mod till mig och började ta mig framåt mot den. Sakta sakta..För att inte väcka den.
Jag slog till den över ryggen och drog den i näsan. Tittade hela tiden tillbaka på mamma så att hon satt i närheten och kunde rädda mig från den om den skulle vakna från sin sömn.

Mamma hjälpte till att slog på den, den verkade faktiskt ganska ofarlig trots allt.
När det gått en stund och jag kände mig trygg så reste vi oss upp och mamma trampade på ryggen på monstret. Det fick den att vakna till liv!!! Den väste och andades tungt. Jag klamrade mig fast i mamma av rädsla för monstret. När den var vaken var den mycket mer skräckinjagande än när den sov.
Jag gnydde till mamma och kramades hårt, tillslut fick hon tyst på monstret igen.

Vi gick därifrån och myste och fikade lite och jag tog en tupplur för att återhämta krafterna, och än idag vet jag inte vad som sedan hände med monstret.
Tror min mamma brottade ner och kastade ut monstret en gång för alla.
Det är iallafall vad jag hoppas på.

Till tomten

Hej Tomten!

Vi har inte träffats tidigare, men mamma och pappa säger att du är den man ska fråga när man önskar sig något. Så jag gör väl ett försök då.
Jag har varit snäll hela mitt liv faktiskt. Jag försöker aldrig öppna lådor och skåp, försöker aldrig dra i alla sladdar som finns här hemma och stannar alltid kvar på ett ställe om föräldrarna ber mig.
Eller, mamma säger att det är fult att ljuga. Så ok då, ovanstående saker har väl hänt kanske.
Men tycker inte man kan kräva så mycket av en snart 7 månaders bebis. Jag är ju iallafall världens gladaste och goaste bebis. Det säger föräldrarna hela tiden.

Så Tomten, jag ser fram emot att träffa dig. 
Skulle det inte vara för mycket begärt och du får plats med det på släden så är det ett par saker jag önskar mig.
Fast mamma har sagt att man inte ska vara för åpen, så egentligen nöjer jag mig med lite roliga saker att bygga med, saker att slå med och på och saker som låter, men inte för mycket.

Men skulle du ha vägarna förbi typ Toys´r us så kan du ju alltid fundera på saken.

Puss och kram Tomten! 
Ses snart! 

En liten vän

I helgen hade vi besök av en av mammas gamla väninnor.

Jag såg med förväntan fram emot besöket då mamma hade förklarat att hennes vän bar på en liten bebis i magen. 

Tydligen var det därifrån jag kom också från början, ja, mammas mage alltså, inte hennes kompis. Men minns inte så mycket av den tiden nu längre. Bara att det var varmt o skönt och att jag trivdes bra där.

Men det var längesedan nu. Här på utsidan så finns ju så mycket mer kul att göra. 

Mammas vän bar mycket riktigt på en liten bebis, men den var ju jätteliten och syntes bara som en kula på hennes mage. Fast jag pratade lite med den från utsidan, förklarade lite hur det var på här ute och så, men att hon skulle stanna kvar därinne några månader till för att gotta sig. (Mammas vän vet inte om att det är en tjej därinne, men jag känner det på mig) För sen är det fullt upp kan jag säga. Menar, det ingår ju i varje bebis roll att driva en blogg också. Pheww..

Idag premiäranvände jag bodyn jag fick från mammas vän och min nya lilla vän i magen. Den var jättegod.

En tur till öppna förskolan i den så var den även inkräkt som sig bör.

Kan tipsa mina bebisvänner om att  littlephant inte bara är fina, de döljer även kräkfläckar väl så att mammorna inget märker förrän vi är hemma, på så vis slipper vi tråkiga klädbyten.

Monstret!

Vi har ett monster i garderoben, eller ja bakom en dörr i köket.

Mamma släppte ut den idag, vet inte om det var meningen eller av misstag.

Jag gick i godans ro omkring i min gåstol när mamma plötsligt kom brottandes med monster. Hon höll i näsan på den och den dit fram och tillbaka över golvet.

Hon såg inte speciellt rädd ut, men jag ropade förskräckt till henne att den lät och såg farlig ut.

Hon böjde sig ner och kramade om mig och berättade att den inte var så farlig.

Men jag kände mig inte trygg med att vara på golvet tillsammans med monstret

Så när mamma skulle resa sig igen höll jag ett hårt tag runt hennes nacke och följde med upp.

Det såg inte lika skräckinjagande ut på avstånd och i mammas famn, men den lät otäckt. Jag kramade om mamma stenhårt för att hon inte skulle släppa taget medans hon brottades med monstret. Jag tittade förskräckt på medans hon sköt det fram och tillbaka över golvet.

Slutligen så tystnade monstret och låg död på golvet. Jag pustade ut och mamma fortsatte hålla ett hört grepp om mig.

Hon sa återigen att den inte var farlig och böjde sig ner med mig så jag kunde känns på det döda tinget.

En snabb hand över den räckte för att jag skulle känna mig lite rädd igen.

Så mamma satte mig i min stol på behörigt avstånd och skar av svansen och nosen på monstret och slängde in den i skåpet igen.

Usch, hoppas verkligen att den är död och att vi aldrig mer får se den.

Vi tog kort på den för att kunna sätta ut en varning till alla andra bebisar.

Passa er för monstret!

Välling, sömn och lekträffar

Ja, jag fick ge mig till slut.

Numer så halsar jag välling både på kväll och morgon. Den är ju så gooood!

Mamma hade dessutom rätt, jag kunde visst sova bättre på full mage.

Men jag saknar mysstunderna i mammas famn mitt i natten.

Vi får mysa dagtid istället. Bara det hinns med. 

Har ju så mycket att göra hela tiden. Igår var vi t.ex. hos en av mina kompisar och lekte med massa andra bebisar. 

En bebis, vi kan kalla henne A; är lite äldre än oss andra och har både fått ett par tänder och har lärt sig att krypa.

Det demonstrerade hon igår. Vi andra bebisar blev lite ledsna så vi ropade på våra mammor så vi fick kramas lite på behörigt avstånd.

Men jag gillar A, så till nästa gång vi träffas så ska jag tuffa till mig lite och försöka ta mig fram lika smidigt och snabbt som henne.

Än sålänge har jag inte riktigt förstått hur man drar upp knäna sådär ett och ett.

Men att dra mig fram med hjälp av armarna bemästrar jag numera riktigt väl. Föräldrarna är så stolta så.

Vet inte varför, har sett att både mamma och pappa kan kräla sig fram så när vi leker. Så förstår inte varför det är så märkvärdigt?

Vad är det förresten med folk och antagande av kön?

För att jag är tjej kan jag väl visst få ha kläder med blått i utan att folk ska förutsätta att jag är en pojke?

När folk frågar mamma vad han heter brukar hon ibland presentera mig som Britt-Erik. Då blir de fundersamma.

Hon är tokig hon, mor min.