Vi skulle nämligen träffa en massa andra huliganer, ja och deras bebisar då.
Mamma har nästan ända sedan jag blev till följt en massa andra blivande mammor genom ett internetforum. Först på ett forum på internet och sedan bildade de en stängd Facebook-grupp.
Totalt är de runt 175 mammor som följt varandra sedan start så att säga, sedan de fick veta att de var gravida med sina små underverk.
Där har de diskuterat allt från illamående, foglossningar, oro till mycket roligare saker som första sparken och första gången de fick se oss på ultraljud och första små tickande hjärtljuden som spelades upp genom dopplerns högtalare.
De har följt varandra via nätet ända till, under och efter förlossningarna, vissa små bebisar hade bråttom ut och fick bo kvar på sjukhus en lång tid innan de slutligen fick komma hem.
Nu har alla mina bebiskompisar kommit ut ur mammornas magar, vissa kom som sagt alldeles för tidigt, vissa var punktliga och vissa ville inte ut och fick plockas ut genom magen precis som jag.
Några av mammorna har farit illa, före, under och efter förlossningarna. Men de stöttar och finns alltid där för varandra. I vått och torrt, med bajsblöjor upp över öronen och mjölkfläckar på vartenda plagg.
Så i måndags var det en del av dessa mammor som bestämde sig för att träffas och ha en liten picknick. Vi bebisar hade såklart inget att säga till om, så jag fick åka med och umgås och vara snäll. Eller snäll och snäll..
Mamma hade glömt min napp i bilen, så när jag såg den lilla bebisen med sin napp mellan läpparna kom avundsjukan över mig och jag slog ur den ur munnen på henne. Hon blev ledsen såklart och hennes mamma tog upp henne i tryggt förvar från mig.
En annan bebis såg helt enkelt så god och söt ut så henne ville jag smaka på och tog ett rejält tag om hennes arm med munnen, tänderna har ju inte kommit ännu så det kan ju omöjligt gjort så ont så att hon skulle bli ledsen för det. Men tydligen var det så.
Jag började sympatigråta så att jag fick komma upp till mammas famn, fick tydligen flera av bebisarna att gråta. det var inte min mening.
Jag och mamma har pratat om det nu, nästa gång lovar jag att jag ska vara snäll. På riktigt denna gång. Men ibland vill bråkstaken i mig ut, och jag har lite svårt att hålla henne i schack.
Har förklarat för mamma att jag faktiskt inte är gammal nog att veta skillnad på rätt och fel ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar